The World as a Place of Employment.

(scroll down for Swedish)

When I have climbed halfway up a tree wearing a wedding dress I am suddenly struck by the realization ‘this is what I do for a living, this what people pay me to do’ suddenly the whole situation seems slightly absurd.

Per Hüttner has since 1997 created a series of photographic ‘self-portraits’ that do not look like anything we are used to in this tradition. As a matter of fact they do not resemble any pictures we have ever seen before. A lonely figure dressed in white sportswear that jogs through crowds of various third world countries. Or the androgynous creature in a wedding dress that appears in environments that we with the best of will, never can connect with anything romantic. The faces of Per Hüttner are numerous, but never chosen at random.

- The characters that I appropriate in the various images are different sides of my own being, caricatures of traits in my personality if you like. I agree that sometimes the creatures I enact appear pathetic, but it is important to remember that this is something that I offer to my audience. The only person who is ridiculed is me, I do not mock or manipulate anyone else.

The idea for the first series ‘Jogging in Exotic Cities’ was born when Per lived in London in the end of the Nineties.

- I started jogging to feel better about myself and to be fit. During my jogs I was struck by how segregated the modern city is. Every part of the city has a designated function. I was curious to find what would happen if I broke the unwritten boundaries and what context would be the most extreme? I found my own answer: to jog in exotic cities outside of the western hemisphere.

It is quite feasible to interpret Per’s images as contribution to the ongoing debate about the collision between western fitness culture and world poverty. But Per makes sure to underline that his photographs are part of a documentary tradition.

- At the core of my artistic practice lies a deep concern and critique of documentary and ethnographic traditions. Every image is staged since I, in collaboration with a photographer, represent my actions. But jogging has since long become an integral part of my life and thus nothing that I have invented to create these images. Few people that I meet when I am out on my jogging projects could even imagine that I am an artist at work.

Per studied at Konsthögskolan in Stockholm, Sweden during a period when ‘art’ meant making installations. In order to realize their projects a lot of students started to collaborate with one another instead of spending all their time locked up in their studios.

- This was very rewarding, but at the same I felt that collaborative partners could include other professionals as well as artists. Since I primarily was working with photography – where the end product is a traditional art object – I felt it was important to involve other people in the production that not necessarily have the same background as myself.

In his latest work Per has to an even higher degree strived to explore that which is not socially acceptable. He has sought expressions and actions that create insecurity in the surrounding world. Individuals who suddenly break down in tears in public places or the archetypical hunchback are all recurring characters in his work.

- In all my work there is a common theme, the distinction between private and public and questions related to what you are only allowed to do in certain places. In this respect it is ideal to work as an artist since the artist as a person transgresses the boundaries of what is private and public.

Most of Per’s images are part of a larger series that he often works on over long periods of time. During times one project might be dormant only to re-emerge at a later date.

- My artistic practice is like a long journey. It is remarkably rewarding to discover that I had one point of departure only to find that 5-6 years later the project has found a completely different itinerary to the one I had foreseen – but still along the same trajectory. Working with photography has greatly simplified the process. When I was working with installations I felt like I had to ‘re-invent’ myself as an artist every time I made a new piece. This was very demanding. By working with process-based photography I have found a way to deal with the same problematics over an extended period of time, which allows me to go deeper into the questions at hand.

Per takes great care how his work is presented and is more than willing to participate in a discussion around them. The Cuban-American artist Felix Gonzalez-Torres once said that ‘context is everything’ something that Per has turned into a mantra.

- When he said those words it all fell into place. It is the context that offers the possibility to engage in a dialogue with other people. It also adds an element of research in the process of art making.

Since long, Per is working without a studio in constant motion between London, Los Angeles, Vancouver and Stockholm. This is a slightly worrying prospect for all of us who have found security in having our name on a door somewhere in the Universe.

- It has become a natural way of working for me. Because when you no longer work with art that is created in the privacy of the studio it becomes totally natural having the whole world as a place of employment.

ANDERS OLOFSSON

(The text was published in Raid Projects Journal, Los Angeles 2004 and was originally published in Swedish in Konstperspektiv 2002.)

 

 

 Med världen som arbetsplats

- När jag klättrat halvvägs upp i ett träd iförd bröllopsklänning och plötsligt slås av tanken ‘det här är mitt jobb, det är det här som jag får betalt för att göra’, då kan plötsligt situationen kännas ganska bisarr.

Per Hüttner har sedan 1997 skapat en serie fotografiska ‘självporträtt’ som inte liknar något annat vi vant oss vid att förknippa med detta begrepp. Skall sanningen fram liknar de inte några andra bilder heller. En ensam figur i vita träningskläder som i bild efter bild joggar sig fram genom folkhavet i städer i tredje världen. Eller den androgyna varelsen i bröllopsklänning som uppträder i miljöer vi inte med bästa vilja i värden skulle förknippa med romantik. Per Hüttners ansikten är många, men aldrig valda av en tillfällighet.

- Rollerna som jag tar i de olika bilderna är förstås olika aspekter av mig själv, ett slags karikatyrer, om du vill. Jag kan hålla med om att figuren jag föreställer ibland ger ett patetiskt intryck, men det är viktigt att komma ihåg att det är något jag bjuder på som konstnär. Den enda människa som drabbas är jag själv, och det är ingen annan jag driver med eller manipulerar.

Idén till den första serien, ‘Jogging in Exotic Cities’, uppstod när Per bodde i London i slutet av 90-talet.

- Jag joggade för motionens skull redan på den tiden. Ofta slogs jag av hur segregerad en modern storstad är. Varje del av stadsrummet är avsett för en speciell funktion. Jag fick lust att undersöka vad som skulle hända om man ändrade på denna indelning. Och vilken kombination skulle i så fall vara den mest extrema? Jo, att jogga på exotiska platser utanför den västliga hemisfären.

Vill man tolka Pers bilder som ett inlägg i en kulturpolitisk debatt om kollisionen mellan västerländsk fitnessskultur och världsfattigdomen går det förstås bra. Men Per är noga med att också understryka den dokumentära tradition som bilderna hör hemma i.

- Kärnan i mitt konstnärskap är just det dokumentära arbetet. Visst är varje bild iscensatt genom att jag låtit en fotograf representera vad jag gör. Men joggandet är sedan länge en naturlig del av mitt liv, och således inget som jag uppfunnit bara för att kunna skapa dessa verk. Och de flesta människor jag möter när jag är ute och genomför mina projekt anar inte ens att jag är konstnär.

Per är utbildad vid Konsthögskolan i Stockholm under en tid när ‘konst’ var detsamma som att göra installationer. För att gå iland med sina projekt tog vissa elever intitiativet att börja samarbeta med varandra i stället för att ägna all tid åt aktiviteter i den egna ateljén.

- Det var bra, men jag tyckte att samarbetet även kunde gälla andra yrkesgrupper än konstnärer. Eftersom jag kommit att arbeta med fotografiet – som är ett traditionellt konstobjekt – känns det viktigt att bilderna tillkommit genom att jag involverat andra människor som inte har samma bakgrund som jag själv.

I sina senare verk har Per i ännu högre grad strävat efter att förfina exponeringen av det opassande, det som generar och skapar osäkerhet hos omvärlden. Individer som plötsligt faller ihop i tårar på offentliga platser eller den lika arketypiske som naive puckelryggen tillhör hans återkommande karaktärer.

- I alla mina projekt finns egentligen samma gemensamma nämnare, distinktionen mellan privat och offentligt och frågan om det finns saker man bara får göra på bestämda platser. Ur den synvinkeln är det idealiskt att arbeta som konstnär, eftersom konstnären som person tillhör både den privata och den offentliga sfären.

De flesta av Pers bilder ingår i serier som han arbetar med under lång tid. En viss period kan produktionen ligga nere, men plötsligt tar han upp tråden igen.

- Jag upplever mitt konstnärskap som en lång resa, och det är fantastiskt att upptäcka hur jag börjat på en viss plats, bara för att 5-6 år senare befinna sig på en helt annan plats, men med samma utgångspunkt i vad jag gör. Att arbeta med foto underlättade den processen. När jag sysslade med installationer kändes det som om jag måste ‘återuppfinna’ mig själv på nytt i varje utställning, vilket krävde mycket energi. Genom att jag jobbar processinriktat med den fotografiska bilden blir det lättare att bearbeta samma problematik under en längre tid.

Per läger stor vikt vid hur hans bilder presenteras, och deltar gärna i dialogen kring dem. Den kubanske konstnären Felix Gonzalez-Torres lär vid ett tillfälle ha myntat uttrycket ‘context is everything’, något som Per gjort till sitt mantra.

- När jag hörde honom säga det, föll allt på plats. Det är sammanhanget som skapar möjligheterna till dialog, och den lägger i sin tur ett undersökande moment till konsten.

Sedan en längre tid arbetar Per utan ateljé, i ständig rörelse mellan London, Los Angeles, Paris, Helsingfors och Stockholm. En smått oroande tanke för alla som funnit tryggheten i att ha en namnskylt på dörren någonstans i universum.

- För mig har det blivit ett naturligt arbetssätt. För när man inte längre arbetar med konst som skapas i det privata rummet känns det som en helt naturlig tanke att ha världen som arbetsplats.

ANDERS OLOFSSON

Publicerad i Konstperspektiv 3/02